Elvis Pelvis

Ibland drömmer jag så sjukt skumma saker, jag begriper knappt själv hur de kommer till.
 
Den handlade i alla fall om att jag sitter i en fåtölj på en gata liknande Lotta på Bråkmakargatan, med nån grannes långhåriga vita Perser (katt alltså) i knät. Jag kliar den i nacken och känner att katten känns som ett skalat äpple. Svalt, fuktigt och kantigt. Det var inget konstigt med det upplevde jag det som, men den stora frågan jag funderade över var Hur sjutton de hade lyckats skala katten utan att få med pälsen!!!??

Jag, Martin Karlsson, Maria Fäldt och Christer Lindström, vilka är alla tre fotografer, samlades på sandön i Roknäs för en plåtning. det skulle bli bikinibilder i vattnet och på stranden. jag sprang några varv i det varma vattnet för att få några schyssta bilder där vattnet skvätte omkring mig. Det var så skönt i vattnet så jag ville inget annat än att få vara i vattnet.
Maria hade en guldreflektor med sig som vi fångade upp solen med, vilket ger en varmare känsla i bilden. Vi hade väldigt roligt, jag kände mig som nån tjej i baywatch där jag sprang med långa steg i sanden ut mot vattnet. Ett gäng ungdommar som satt längre bort på stranden skrattade och beskådade händelsen och måste ha tyckt att jag agerade löjligt framför kameran. Det gör man ju, man måste ju agera ut framför kameran annars blir det ju så tråkiga bilder, så jag tog i lite extra bara för det. De måste ju få nåt kul och titta på de också och något att snacka om.

Hur som helst blev det väldigt bra bilder och det var en underbar kväll, kan det bli bättre.





























Sen skulle vi åka till en annan strand för solen höll på att gå ner och då blir det inget bra ljus i bilderna. På vägen till nästa stäle åker vi förbi en guldgrön äng, solen lyser över ängen och avger ett sådant vackert sken att vi inte kan motstå att stanna för fotografering. Det var en underbar kväll, det enda som gjorde att vi fick skynda oss en aning var de enorma flockattakerande varulvsmyggen. Jag kan säga att blodet rann från benen efter att de hade festat loss. Otäckt faktiskt!!! Hur som helst blev bilderna bra även här..

Hur Christian och jag träffades

Vi träffades första gången februari 2007, han följde med en av sina kompisar hem till mig och såg på film. Han bytte trängarna på min gitarr, jag var väldigt tacksam för hjälpen och gav honom en varm kram. Efter det träffade jag en kille som jag höll ihop med några månader och jag mötte christian lite nu och då på skolan och på bostadsområdet. Första gången vi riktigt pratade med varandra var en kväll på kalles i mars vid pokerbordet, där började jag få upp ett öga för honom, han berättade att han skulle flytta till New mexico till hösten så jag släppte med ens alla tankar om att han kanske var något för mig, men tyckte fortfarande att han verkade gullig. 

Nästa gång vi träffades var på hockeyavslutningsfesten på Valdinos som min dåvarande pojkvän Johan hade annordnat. Det var sent på kvällen och vi stod bredvid dansgolvet och pratade en bra stund och Johan kom och sa att vi skulle gå till Max. Jag pratade klart med christian och sa till honom att jag tyckte han verkade vara en go kille och att jag hoppades att vi skulle ses fler gånger, han fick en kram och sedan gick jag. 

Fredagen efter mötte jag honom på en joggingtur och han var ute och gick, vi småpratade och jag gav honom min msn. Under hela helgen hade han inte lagt till mig, vilket jag tyckte var lite synd för jag ville gärna prata mer med honom. Precis den helgen hade jag och Johan pratat om att det kanske skulle ta slut. Vi tog några dar på oss för att känna efter. På måndagen, valborgsmässoafton, var mina vänner på kåren och festade men jag var inte så sugen då jag var mitt uppe i en göra-slut-period, så jag var hemma. Klockan 00.20 ringde millie och sa att det fanns en kille på kåren som undrade var jag var nånstans och tyckte att jag hade vackra ögon. Jag frågade om det var christian och hon sa ja, jag cycklade dit på en gång och träffade honom. Han blev glad och frågade om jag kom dit för hans skull, klart svarade jag, jag ville ju träffa honom. Vi satt och pratade på övervåningen en bra stund och plötsligt böjde han sig fram mot mig och kysste mig. Det var underbart det, men jag fick lite skuldkänslor då jag teoretiskt sett faktiskt fortfarande hade pojkvän. Efter kåren följde jag honom hem till dörren och sa god natt och så gick jag hem. Millie sa senare till mig, håll hårt i honom, han är en keaper.  
Dagen efter träffades jag och Johan hemma hos mig och vi kom fram till att vi båda ville att det skulle ta slut. Sedan började jag träffa Christian och vi har träffats varje dag sedan dess.


Sommaren i Piteå, utan jobb

Efter fyra veckor, alldeles efter att jag flyttat ut, bestämde vi oss för att jag skulle bo hos honom hela sommaren. Jag sa upp mitt sommarjobb hemma i Mjällom, vilket inte var värst populärt, och sökte jobb i Piteå. Jag gick till varenda butik i stan men det var fullsatt överallt förutom på café Piteå och Blå ängeln. Chefen på Café Piteå var fruktansvärd, jag gick dit 4 ggr och varje gång sa han att jag fick komma tillbaka om en timme och såg upptagen ut på fiket där det var högst 5 kunder. Till slut blev jag förbannad och sa att nu har jag väntat nog nu får du lov och prata med mig, för han visste vad det var frågan om, jag hade ringt innan för han hade lagt ut en platsannons på nätet. Han sa att jag inte behövdes och sen skickade han iväg mig.
På blå ängels fick jag provjobba en dag och det fungerade skitbra och vi hade jättekul, chefen trivdes jag bra med. Veckan efter fick jag veta att jag inte fick jobbet men at jag kunde få jobba lite strödagar, kom på söndag sa han. Jag kom dit på söndagen och var ombytt. Tjejerna som jobbade där frågade vad jag gjorde där, jag ska jobba sa jag. Men det behövs inga fler idag sa de. De ringde chefen och han kom dit lika förvånad över att jag var där, jag återberättade telefonsamtalet jag hade med honom några dar innan, han ursäktade sig med att han trodde det var någon annan och erbjöd mig en sallad för besväret och skickade hem mig. Tack och hej, skit ner dej!!! jag blev asförbannad, han fick absolut höra min besvikelse men jag ville inte stå och vara otrevlig sån jag tog det förbannade salladen och gick. Det hela slutade med at jag blev arbetslös den här sommaren, inte för at det går någon nöd på mig, jag har jobbat nio sommrar i rad nu så det kan vara skönt med en ledig i år.


Farväl

Christian och jag fungerar väldigt bra ihop, vi kan verkligen vara oss själva till djupet med varandra. Det har aldrig funnits en tillstymmelse till pinsamhet, eller blyghet inför något vi tar oss för ilag. För första gången i mitt liv så kan jag ärligt säga att jag är riktigt kär, han kompleterar mig som ingen annan någonsin gjort. Vi hade tre intensiva månader ihop, sedan blev som sagt New Mexico för honom ett år. Jag kommer sakna honom så otroligt mycket. Jag får lyssna på Brad Paisley´s "is it raining at your house" och "we danced" och titta på fotografiet på oss två och minnas den här sommaren vi hade tillsamamns. Förhoppningsvis börjar vi där vi slutade i maj nästa år, om inte har man åtminstone ett väldigt fint minne. 

  

Det här är min andra session med en fotograf från Piteå, Martin Karlsson. Vi funderade på att skapa bilder som skulle gestalta snövit. En flicka med hår svart som ebenholts och hy vit som snö och läppar röda som en ros. När vi väl träffades på plåtningen provade vi vår idé och det fungerade riktigt bra, jag blev nöjd med bilderna och ser fram emot nästa session med Martin.

Jag var på stadsfesten sommaren 2006 i Kramfors och det var hur mycket mygg som helst. Då en dag strax efteråt satt jag på fiket där jag jobbade, jag hade bara haft två kunder på halva dagen. Då kom jag på att jag skulle räkna alla mina myggbett. Jag hade 21 på benen, 17 på ryggen, 5 på benen och 4 i hårbotten, det blev 47 stycken totalt.

Jag hade druckit en hel del på stadsfesten och var redigt onykter. Då började jag fundera där i min ensamhet på fiket om de myggor som druckit mitt blod blivit fulla och däckat i någon buske eller nåt. Men tänk om någon av dem var minderårig, vad skulle deras mamma säga? Men jag behöver nog inte oroa mig för att ha langat, de snodde ju för fasen blodet av mig. Rackarns, har de nån aning om vad alkohol kostar nu för tiden? Men det kan väl egentligen inte gå åt så mycket till 47 myggor. De har ju så små magar. 15 stycken på en droppe kanske, det blir lite drygt tre droppar. Ok, det bjuder jag väl på, men det är tacken det, att lämna kvar kliande bett efter sig. 

Det var en tjejkompis som jobbade på OBS i Umeå som berättade om en rolig sak som hände en dag.

Det var en mamma och hennes dotter som var på OBS och handlade. De hade bland annat köpt en stor porslinsträgårdstomte. Efter ett kort tag kom de tillbaka in och ville reklamera tomten för ansiktet var helt sönder och det hade hon inte märkt. Personalen blev fundersamma och sa att det borde de ju ha märkt att hela ansiktet var borta. Mamman var väldigt bestämd om att få pengarna tillbaka. Plötsligt säger dottern:

- Men var det inte för att du tappade den på parkeringen då, mamma!?

En dag var jag på IKSU i Umeå och tränade, de stängde 23.00 och jag gick därfrån tio i. Jag tänkte jag är ju lugnt hemma till fem över, då hinner jag ju med några saker jag måste få gjort innan jag gå och lägger mig. När jag kom ut och skulle låsa upp cyckeln hittar jag inte cyckelnyckeln. Klantaschel tänkte jag, hur lyckas man, jag lägger den ju alltid i jackfickan.
Nu blev det brottom att hitta den innan de stängde. Jag sprang in och letade i väskan och i skåpet i omklädningsrummet. Jag pratade med tjejen i receptionen och lämnade mobilnumret om de skulle hitta den.

Massor av tankar dök upp. Hur ska jag ta mig till jobbet imorgon? Nej, just ja, jag är ju ledig imorgon, men i övermorgon då? Då måste jag ju köpa busskort, jag som skulle spara in på det. Eller så åker jag ner till stan och köper ett lås och ringer vaktmästaren och ber honom knipsa av låset. Jag som skulle vara hemma till fem över, där sprack den planen. *SUCK*. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Jag stoppade händerna i byxfickorna beredd att knata iväg hemmåt och lämna cyckeln. Plötsligt hittade jag nyckeln där. Hur dum får man vara, sa jag till mig själv. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att leta i byxfickorna, för där skulle jag inte stoppa den. Men den här gången hade jag tydligen gjort det då. Jag måste börja få lite mer rutin på saker. 

När jag cyklade hem tänkte jag tillbaka på det där med att det aldrig blir det man tänkt på. När jag var yngre brukade jag, när jag gick ensam i mörkret, tänka på otäcka saker som skulle kunna hända, för då händer det inte. Till exempel att nu kommer jag bli knivstucken, våldtagen, rånad eller skjuten. Fast då blev jag ju rädd att jag skulle ha missat att tänka på något. Jag skulle ju ha kunnat bli torterad, fått ögonen utstuckna eller fått en högaffel intryckt i magen. Vad som helst skulle ju kunna hända. 
Jag tror lite på ödet, att om nånting dåligt ska hända mig, händer det vad jag än tänker på. Jag skulle nog aldrig ha tänkt på att ett stort kassaskåp skulle ha dimpt ner i huvudet på mig från ovan. Och just i det ögonblicket när man ligger där, platt som en linoleummatta och själen flyger till himmelen säger man till sig själv:

- Vad fan tänkte jag inte på det för?  

Jag hade varit på IKSU träningshallen i Umeå och tränat och stod och bytte om efter duschen. Brevid mig stod en mamma och hennes dotter, som var kring 8 år. Plötsligt frågade dottern:

- Tycker du att du är en bra mamma!?
- Jag försöker så gott jag kan, tycker du att jag är en bra mamma!?
- Ja, jag tycker du är bra som du är.
- Vad bra, kom ihåg det när du blir äldre.
- Varför det?
- För nån gång i livet tycker alla barn att sina föräldrar är skrutt!

Efter studenten flyttade jag till Umeå och började jobba på Överskottsbolaget. Det är ju verkligen ett kapitel för sig. Folk är ju helt vrickade som handlar där, då pratar jag mest om stammisarna, de som handlar där minst en gång i månaden.

En dam, kring 50-årsåldern, rätt grå och trist person, kollar ofta ner i marken för att undvika ögonkontakt, stora bruna glajjor, basker, axellång brungrå page och lång brun kappa, lång men väldigt tunn människa. Hon handlar ofta men väldigt lite varje gång, den här gången när hon kom till kassan tog hon fram almanackan och visade kassören mitt emot mig. Hon pekade på dagens namn och sa väldigt tyst "Helena". Han frågade om hon hade namnsdag, hon nickade försiktigt och log en aning, sedan gick hon över till mig och gjorde likadant. jag gratulerade henne och hon såg nöjd ut och smög iväg. Stackars människa, känner hon ingen som kan gratta henne på namnsdagen att hon måste gå till ÖoB för att bli uppmärksammad, det är ju tragiskt.

En annan kvinna i 40-årsåldern brukar alltid räkna ut i förväg hur mycket det blir när hon kommer till kassan, det brukar oftast vara 29 eller 34 kronor. Innan jag säger vad det blir brukar hon alltid fråga "visst blir det 29 kronor?" Om det inte blir den summan hon trott springer hon ut ur butiken och lämnar allt. 

En sak som var särskillt roligt var när en man gick till Per i kassan mitt emot mig och skulle betala för en maskin av något slag som var riktigt stor. Han kunde inte ställa den på rullbandet utan man var tvungen att använda scannern med sladd. Per bad mannen att leta efter streckkoden så han kunde läsa av, men mannen hittade den ingenstans. Jag såg den från mitt håll och sa: "Sno den!". Kunden tittade förvirrat på mig och funderade några sekunder och stakade fram "Ehhh...nej, så kan man väl inte göra!!!?" Jag skrattade till och svarade "Nej det är nog ingen bra idé, men sno PÅ den, så hittar du streckkoden".

På allvar trodde han verkligen att jag uppmande honom att stjäla maskinen. Korkat!! Ja men visst, det är ju sååå billigt på ÖoB att varför inte skänka bort det på en gång, vad gör det för skillnad!? Jag tror han hade sån där Comviq frilla, inte full täckning nånstans.

En annan dag när jag satt i kassan kom en dam och handlade av mig och plötsligt sa hon:
- Kom här ska jag hjälpa dig!
Hon sträckte fram händerna och rättade till min krage på skjortan som hade vikt sig lite. Jag blev så paff, men det var ju lite roligt, väldigt oväntat. Sedan sa hon:
- Ja, du vet, man blir så när man blivit mormor och farmor. Jag skrattade till och sa att jag inte skulle glömma henne i första taget. Det var bra tyckte hon.

En sak som är så urbota dumt. Om man säger "Det blir 124 och 50 tack!" så kan vissa fråga "124 och vadå, sa du?" Men alltså, vad förväntar de sig för svar där? "124 och 35 öre tack" eller "124 och ha en bra dag, tack". 50-öringar borde avskaffas, de går mig på nerverna.

När vi ändå är inne på ören kan ja berätta om en gång när jag var tillsammans med min dåvarande pojkvän Linus. Vi satt och pratade över msn och det började bli sent och dags att säga god natt. Den här konversationen utspelade sig:

EVIS: Puss och nitti!

EVIS: Hahaha, jag är så van att sitta i kassan på ÖoB nu, fem och nitti, nitton och nitti. Det ska stå natti.

LINUS: Hehe, okej, kram och femti!      

Jag har en förmåga att läsa fel rätt ofta och förvränga till min egna version så det blir lite roligt av det hela. Särskilt när jag läser dagstidningar.
En dag läste jag i Tidningen Ångermanland en artikel vars rubrik löd "Kattmögel avslöjad i dansk video". Det blev för svårt för mig, fick offra en livlina och ringde en vän. "Sara, va fan är kattmögel för nånting!?" Hon hade inte en aning, tack så mycket, skulle ha frågat publiken i stället. Utan att läsa artikeln drog jag min egen slutsats av det hela:

"En norsk bondkatt kröp för en månad sedan in i en dansk pensionärs video och blev fast där, då vederbörandes ägare varken såg eller hörde särskillt bra och därmed inte kunde trycka på eject. Efter en tid hade katten dött och möglat. Kort därefter var några representanter ur HDFF (Husdjursfrämjandets förening) ute på en liten inspektion hos alla husdjursägare för att göra en undersökning om hur väl omhändertagna husdjur blir i Danmark. Ordförandet i föreningen kände en oerhörd stank i närheten av TV:n. Förfärligt nog hittade de en möglig katt inuti videon. -Usch, det var fruktansvärt, jag har aldrig varit med om att en katt har blivit så illa behandlad. Det här kommer vi naturligtvis att anmäla, sa herr ordförande Brutengren i danska tv 2 igår kväll."

Nu stod det ju inte så här i tidningen. När jag läste rubriken en gång till såg jag att det stod "Köttmögel avslöjad i dansk video". Det var ett gäng danskar som hade gjort en videofilmsnutt om hur dålig hygienen är i danska slakterier. Mögligt kött som hängde bland färskt kött och rester i kvarnarna som spred bakterier vidare till de färdiga produkterna et.c.

Så fel det kan bli ibland. 

Herr ordförande Brutengren